Bessemerskolan - ett vidare val!

Vinnarnovellen 2016

"Astronauten från Damaskus" av Martin Ekelund (ES16EST)

På disken låg tre lotter, alla skrapade. Abdi såg på dem med mild förtjusning när han skrapat den sista och upptäckt att han fått tre av samma nummer på den tredje och sista lotten. Han höll den med båda händerna, rädd för att mista det han nu vunnit; det skulle verkligen vara en fasa, tänkte han och fnissade lite för sig själv innan han lade den försiktigt bakom kassaapparaten, så att endast han kunde se den och så att han lätt kunde komma ihåg den. Det var första gången han vunnit på en sådan lott, men han förstod ju redan nu, vid sin första vinst, att lönsamt var det ej. 

De två andra lotterna, nitlotterna, tog han i en hand och slängde i soptunnan som stod vid hans fötter. I den låg ett dussin andra nitlotter, några knöliga burkar som han egentligen borde pantat och den där lappen med telefonnumret. Han hade ringt, men hon hade inte svarat. Det var väl lika väl, tänkte Abdi. Hade hon svarat hade jag kanske ej stått där jag står nu, bakom butiksdisken i min egen butik. Jag bör vara glad att hon inte svarat. Stirrandes ned i glasskivan av denna disk såg han, förlorad i tankar och omringad av ting som alltid verkar få tankar att vandra in på villospår. 

Från att hållit ögonkontakt med sig själv i glasskivans reflektion äventyrade nu Abdis blick och fäste sig snabbt vid butiksdörren som öppnades med klingandet av de små bjällrorna som han kände till så väl. Ur dörröppningen steg lille Emrik; Abdi kunde inte göra annat än att le åt den lille pojken. Emrik log brett tillbaka. 

På sig hade den lille en knappskjorta av mjuk bomull och ett par kortbyxor som slutade innan knäna. På ett av de blottade knäna hade Emrik ett plåster på vilket det var tecknade figurer som Abdi endast kände till från att ha zappat förbi barnprogram någon gång på kvällarna. Abdi hade något hastigt minne av den där björnen med blå hängslen som blev stark av att dricka honung. Vad björnen gjorde med sina förmågor kunde Abdi inte komma ihåg. Han kom dock ihåg att plåstret inte fanns där igår.

 ”Hej!” utropade lille Emrik lyckligt. ”Nämen hallå där min sabbi! Hur är det med dig idag? Du har en gjort en aj-aj på knät ser jag.” Pojken ställde sig på ett ben och drog upp kortbyxbenet för att beundra plåstret fundersamt. ”Vad hände där?” frågade Abdi med en mild och mjuk röst.  Från dörren stegade Emrik bestämt och i rask takt till den höga pallen Abdi ställt mittemot butiksdisken. Snabbt och med säkerhet klamrade sig pojken upp på pallen, som tycktes vara i ögonhöjd, på ett sätt som bara en femåring kan göra. Från att han kommit in i butiken hade Emrik fortfarande bara utropat sitt första ”Hej!” och sedan uppträtt i total tystnad. Pojken var fåordig men klyftig; man behövde bara observera hans ansiktsuttryck och kroppsspråk för att skilja honom från andra barn. På den höga pallen satt han nu och såg runt i butiken nyfiket, utan att säga något. Abdi log bara av att se ivern i den lilles blick. Lika ivrig var han inte alltid, men på pallen satt han för det allra mesta och verkade upptagen med någonting oftare än inte. Han kunde sitta där hela dagar utan att säga många ord, men trots det så gick det inte en enda dag utan att de skrattade, fnittrade eller flinade tillsammans. Att denna pojke var Abdis mest frekventa besökare kunde inte nekas.

Efter att ha kollat upp och ned längs tidningshyllan en lång stund och i tystnad pekat på de olika bilderna av glassar ovanför glassfrysen, tog han upp en leksak ur byxfickan. ”Jag fick den här av Ofelia idag!” uttryckte han stolt och visade glatt upp en liten rymdfärja tillverkad i billig plast, vit och i storleken av en tallkotte.  Pojken höll i leksaken med båda händerna och såg på den istället för Abdi när han pratade. ”Det är ett rymdskepp!” tillade han entusiastiskt. ”Nämen se där! Ett rymdskepp! Visste min lille sabbi att jag suttit i en sådan där?” frågade Abdi med en glad betoning av varje ord. ”I en sån här?” Pojken tittade fundersamt på leksaken i sin hand. ”Hur får du plats då?” frågade Emrik oskyldigt. Abdi svarade med ett högt skratt för sig själv. ”Ja det kan man undra!” tillade han när han skrattat färdigt. Han måste ha varit i pojkens ålder när han satte sig i rymdfärjan där hemma.

Med ens började Abdi tänka på sin mor, hon som kanske än var kvar i Damaskus. Han hoppades innerligt att hon var det, för var skulle hon annars befinna sig om inte hemmavid? Han mindes orangeröda tak, blekta av den sol som Abdi fortfarande stod under idag. Förvirrad var han för att solen var annorlunda; kallare och inte alls svidande varm som den förut varit; den fanns men kändes dessvärre ej.

Han mindes rymdfärjan under den varma solen, det mest klara minnet han hade kvar från hemlandet. Åh, hur jag vill återvända. Tydligt mindes han museet och dess rymdutställning, hans mors mjuka händer, och det hårda sätet där riktiga astronauter skulle någon gång ha suttit. Riktiga astronauter, och så Abdi, förstås. Mors leende var för evigt inristat i Abdis minne. Detta var han glad för.

Drömmen om att bli astronaut tynade i takt med livets och tidens gång. Han glömde det dock ej. I takfläkten i butiken hängde i liten rymdfärja, nästan lik Emriks, fast aningen större.

”Var finns det rymdskepp någonstans?” frågade den lille, en gnutta bekymmersamt. Abdi pekade på takfläkten med en ledig, liksom långsam gest. Pojken vände sig om på pallen för att sedan börja gunga med hela kroppen för att följa fläktens omloppsbana. 

Skeppet hängde i ett tunt snöre som i sin tur var knytet runtom ett av fläktbladen. I mitten av fläkten satt fläktknoppen; den som Abdi hade målat med en liten pensel för att likna jorden och den som nu gjorde så att rymdfärjan roterade ändlöst omkring en egen liten planet. 

”Där uppe” svarade han. 

I samma ögonblick klingade dörrbjällrorna åter, och in genom butiksdörren steg en välbekant kvinna. ”Kom nu Emrik!” var allt hon sade, och snabbt skuttade pojken nedför pallen framför butiksdisken. Abdi hann inte yttra ett ord innan de båda var utanför butiken och allt han hunnit uppfatta i skeendet var mammans varma leende när hon såg på sin son. 

När bjällrorna slutat klinga drog Abdi sin blick från dörren och blundade en lång stund. När han öppnade ögonen fifflade han fram ännu en lott, och började skrapa den ivrigt.

Sidansvarig: Emma Lindgren
Uppdaterad: 2017-05-22

Bessemerskolan
Industrivägen 7
811 80 Sandviken
Telefon kommunens växel: 026-24 00 00
Fax Kunskapsförvaltning: 026-25 58 87

Sandvikens Kommun