Sociala medier, Gammelmedia, Nya medier, Youtube, Facebook.

Känns det förvirrande eller bara spännande? Är allt detta egentligen bara nya sätt att

sprida och konsumera - film, bild, ljud och text?

Föreläsning i Hörsalen

Greenscreen

Videoredigering

Foto i studio

TV-inspelning i studio

Animering i datorn

Filmvisning

Information

________________________________________________________________

Svar till tipspromenaden där man kunde vinna 5 st DVD filmer.

1 Vad är Film & Fotogymnasiet egentligen för program?
a)  Samhällsprogram b) Medieprogram c) Estetiskt program

2 Vilka profiler finns det här?
a) Expo & Tryck och Radio b) Film och Foto c) Journalistik, Multimedia

 
3 Var gör man i huvudsak sin praktik?
a) På olika föreningar i området b) På Göransson Arena och Annonsbladet c) På praktikantcentrum

 
4 Hur uppnår man en ökad behörighet till högskolan?
a) Det går inte eftersom Medieprogrammet är ett yrkesprogram b) Man väljer Matematik B, Engelska B och Naturkunskap B på individuella valet som är 300 poäng c) Man betalar 300 kronor på Internet och får en behörighetskod.

 
5 Vad får man göra första året förutom att läsa grundläggande kärnämnen?
a) man provar under hela första året på allt inom film foto och layout för att i årskurs två göra ett säkert val av profil b) Man läser böcker om Film, Foto och Layout och skriver sen ett prov c) Man gör ett talangtest för att se vad man är bäst på

 
6) Vad är det för medelpoäng att komma in?
a) Vi baserar intagningen på resultatet av tipspromenaden  b) Alla som vill kommer in
c) Det varierar och eftersom vi tog in fler elever än vi hade plats till förra året så har vi svårt att få fram en säker siffra

 
7 Vad blir man om man går Medieprogrammet?
a) Fotoproffs b) Glad, kreativ student med bra betyg och många framtidsmöjligheter c) Filmproffs

 
8 Behöver man några förkunskaper för att gå här?
a) Ja, eftersom du gör praktik i TV studion på Göransson Arena måste du ha jobbat på Canal + minst 6 månader b) Din pappa måste köpa en Nikon D90 eller JVC XLS HD som du övat på under sommaren c) Nej

9 Hur många vinster (pokaler) har eleverna vinnut på Gestrike Filmfestival?
Svar: 52

10 Hur många Sm-vinnare (pokaler) har eleverna vunnit i Trollhättan?
Svar: 2

11 Hur många spikar fanns i koppen?
Svar: 47

Svar till Filmfrågorna

Film nr 1 Fucking Åmål

 
Film nr 2 Adam & Eva

 
Film nr 3 Jalla Jalla

 
Film nr 4 Bruce den allsmäktige

 
Film nr 5 Fucking Åmål

 
Film nr 6 I taket lyser stjärnorna

 
Film nr 7 Jalla Jalla

 
Film nr 8 Smala Sussie

Gamla nyheter nedan

Nytt slutprojekt för årets treor.

Prisregn över unga filmare som gått FilmTv i Sandviken

www.filmkrets.se

Silvermedaljen - Bästa film -  gick till
Titta, en skoptofil! Producent: Tommy Forsberg, Mika Wiborgh, Samuel Andersson Regissör: Samuel Andersson Tommy Forsberg, Mika Wiborgh, Motivering: Den här filmen porträtterar en ung man och ett liv med enkla, bärande bilder som får oss att fullständigt tro på historien.
Samtliga elever har gått på FilmTV i Sandviken!

Se filmen

Publikens pris till Sandvikenkillarna Mika och Tommy på Drömfabriken 2008.

Drömfabriken 2008 — Tre slan får mer hybris
  Trots att jag nyss duschat är jag redan dyngsur av härligt svett. Jag gör en ogenomtänkt omkörning, nu jävlar är det brådis! Farsan sitter halvnervöst bredvid, han hoppas att han kommer att kunna köra hem bilen igen efter att jag klivit på tåget. Roky Erickson vrålar om heroin på min bilåkarskiva och det känns iallafall lite lugnande och mer verklighetsförankrat än min vansinnesfärd, destination Gävle. Tanken är att åka in en dag tidigare till mina streetbrothers i Uppsala, sen vidare mot Stockholm där Drömfabriken äger rum, vilken vi blivit utvalda till med våran senaste film, Titta, en skoptofil! Mycket finns det att säga om vårt osannolika lilla korståg genom kortfilmssverige. En sak är dock säger, vi fattar ingenting av vad som hänt ännu men är åtminstone nöjda över att folk verkar förstå vad det är vi pysslar med, om de uppskattar det är en annan femma. Det är nu onsdag och imorgon drar det igång, jag och Tommy ska då åka och möta upp Samuel som anländer direkt till Stockis. Av olika skäl kommer vi bara att kunna stanna till fredag kväll. Våra tågbiljetter fram och tillbaka har Film Gävleborg redan betalat.

 
Tågresan till Uppsala går smärtfritt, förutom att mitt halvdanna plankningsförsök misslyckas. Möter upp Tommy och vi bänkar oss hemma hos honom och Anders, Sandvikare i exil. Det är kul att träffa sina bästisar, så folkölen dyker snart in i bilden. Konstigt nog är vi inte så laddade inför festivalen, vi har inga direkta förväntningar. Efter timmar av prat och lägeskoll är det dags att knyta sig, det blir lite sent, vårt tåg går typ vid tolvsnåret. Tommy har köpt en ny säng och den sover han och jag i. Innan vi slocknar greppar vi som vanligt tag i varandra. Sen blir det svart.

 
Jag vaknar och det är ljust men fruktansvärt kallt. Stänger av min väckning på mobilen och tänker vafan, Tommys ringer ju om en timme. Men det gör den inte, han struntade i det. Resultatet blir ett missat tåg och lite uppgiven stämning från min sida. Vi säger hejdå till Anders och tar ett lite senare tåg, tyvärr som vi lär betala med egna pengar. Surt, sa räven. Men efter regn kommer sol och gräset är grönare på andra sidan och så vidare. Den gode Tommy tar en kaffe vid Sergels torg, jag nöjer mig med en skitdyr vattenflaska. Stockholm är sig likt, vi smälter in som två enbenta löpare i någon stor tävling. Samuel dyker glatt upp och det blir lite kramar och gladare humör. En Läkare utan gränser kommer fram till Tommy, han känner sig på äkta småstadsmanèr utvald och speciell av denna pratglada kvinna. Men nej tack, inget sånt, nix, hejdå. Vi åker ut mot Gärdet, skoptofilgänget är samlat för första gången på en festival, bra. Delvis genom min studieresa med Film Tv 2006 lyckas vi hitta till Filmhuset. Jag känner igen fönstren på restaurangen och dit styr vi vår kosa. Väl inne hejjar vi på Film Gävleborg ( självklart berättar vi inte om vår tågmiss ) och redan efter högst fem sekunder lyckas jag missförstå hela samtalet. Förvirring uppstår, vi smyger bort mot incheckningen och lyckas få ut våra pass. Vi får även en schysst tygbag fylld med diverse trevliga prylar. I restaurangen sitter ännu en Sandvikare, Jonathan, han ska vi sova hos är det tänkt. Efter vi fått lite överblick över situationen bestämmer vi oss för att delta i arrangemanget.

 
Det första vi går på är en såkallad Work in progress om Ebbe the movie, en dokumentär om Ebbe Carlsson. Snacket från producenten och den andra kvinnan på scen glöms rätt snabbt, tekniken gör sitt för att sänka tillställningen. De få klippen vi får se är fantastiskt överarbetade och förvirrande, som att göra en höna av en fjäder, för att ta till en uttjatad liknelse. Ska väl bli kul att se den på SVT, men får se hur spännande den riktiga historien är bakom alla bildtrix och flashiga övergångar. Vi går småbesvikna ut igen. Sen glor vi lite på alla besökare, stämningen är grymt trevlig faktiskt. Skymtar Ronny Svenssons flint och Emma Gray Munthe. Men ja, det är aktiviteter hela tiden, trendiga nissar kutar runt här och var medans vi sitter ute i solen med våra fula solglasögon och känner att vi kommit till ett rätt trevligt ställe ändå. Vi träffar på ett gäng Film Tvare också, det känns bra. Nästa grej vi smyger in på är ett novellfilmsmaraton, vilket redan ger i alla fall för mig en unken lukt i näsan. Men när det utlovas en ölbiljett om man sitter kvar känns det lite mer uthärdligt. Filmerna rullar på och jag får på nosen, det här är ju inte alls så tråkiga saker. Vissa av dem uppfyller ju alla fördomar man har om "unga filmare" men sen finns det en hel del mer överraskande saker att stifta bekantskap med, tex filmerna George, Majken, Dockpojken och Borta bra. De är trevliga för stunden iaf. Tror de dyker upp på SVT i typ juni och framåt. I pausen tar vi den efterlängtade bärsen, för att sedan gå och äta på ett tomt kinahak. Sen kollar vi på mer novellfilm. Och efter det händer inte mycket mer, vi tar och åker till Jonathan där vi diskuterar dagen, att vi har haft trevligt och att det har vart över förväntningarna. Alla är nöjda. Jag och Samuel kryper ihop på en liten madrass på golvet. Sovdags.

 
Nu kommer vi upp i tid och vi känner oss utvilade och redo för det mesta. Handlar lite frukost på en affär och kastar oss ned i tunnelbanan. Sätter oss vid helikopterplattan typ utanför Filmhuset och käkar lite. Men det är nu det gäller, nu har Film i hela landet dragit igång, eller vad det heter. I pass 2 ska skoptofilen visas och den obligatoriska Tommy-nervositeten sätter in. Han vägrar gå på visningen, han vägrar gå upp på scenen och så vidare. Min energi går åt till att lugna honom, säga att fan, det här fixar vi asså. När vi gått in och satt oss för att kolla på pass 1 har jag blivit sjukt nervös, allt det jobbiga smittar av sig. En del filmer är lite roliga att se, men inget nytt under solen. Alla närvarande filmare får gå upp på scenen efter det att filmen visats för att svara på lite frågor. Men frågan är, är vi närvarande? Samuel verkar lugn i alla fall. Men ja, filmen visas, ljudet klantas bort i de första 30 sekunderna, ångesten sprids mellan våra kroppar. En del i publiken skrattar lite. Fast mest känns det som en sorts klentrogen tystnad, många verkar inte veta vad de ska tro eller tycka. Ljudet är på alla filmer dock på tok för högt ibland, många håller för öronen. Det känns B-igt. Men ja, så ropar de upp våra namn och vi stapplar upp till den glade killen på scenen. " Så du kom ut ur lägenheten?" frågar han mig. Jag uppfattar frågan lite halvt och svarar förvirrat " Ja jo, jag kom ut till slut", med allvarlig röst. Sen står vi där som tre uppraddade pinnar. Som en besökare på Novemberfestivalen skrev i ett mail till mig: " Det syntes verkligen på er hållning att ni är ett gäng nördar och slackers!". Sen kommer frågorna, om hur vi tänkte, hur vi gick till väga. Även en person i publiken lyckas sticka in en fråga. Vi är så spända och nervösa att vi svarar på allt med gravallvarliga miner och neutrala röster. Fast å andra sidan tycker inte vi att det vi säger är speciellt märkvärdiga saker, det tycker däremot publiken, vi förstår först efteråt varför det konstant fnissas åt tre konstiga pojkar som verkar vara dödsallvarliga. Jonathan, som satt i publiken, berättar för oss att vi framstod som lite "speciella". Någon från Film Gävleborg tipsar om en stand up-comedy kurs. Va? Vi fattar ingenting. Jaja, nu var det över, tackohej, skönt, nu kan vi tänka på annat.

 
Att rösta på de olika filmerna är minst sagt knepigt, man får ett blad för varje block och vi förstår inte om man ska rösta på en film i varje block eller hur det är tänkt. Vi har inte ens sett alla. Personer som inte bör nämnas vid namn uppmanar oss att rösta på vår egen film, eftersom "alla" gör så. Vi funderar ett tag och tillslut struntar vi helt enkelt i att rösta överhuvudtaget. Det är full fart runtom, folk kommer och går. Glada främlingar kutar förbi och berömmer oss för filmen och säger att de röstade på oss. Jaså. Jaha. Jag passar på att köpa ett vykort i filmaffären, med ett supersnyggt Takeshi "Beat" Kitano-motiv. Nöjd. Dock är affären överlag pinsamt dyr men samtidigt vansinnigt lockande. Att John Waters har en egen liten avdelning säger väl det mesta. Sen glider vi in på SVT-pitchningstävlingen. Fyra män i olika åldrar ska på ett så övertygande sätt som möjligt "sälja" sin idè till SVT. Den kommer inte produceras men vinnaren får 5000 spänn som uppmuntring. Överlag är idèerna fyrkantiga och mediokra, inget nytt under solen här heller. Axelryckningar, förutom den sista. En tvättäkta brat kliver upp på scenen och börjar svamla om sex och sex och kärlek och hångel. Hans pedofila lilla TV-serie ska skildra en massa horny ungdomar som knullar loss i och runtom en skola, haha. Öppningsscenen i avsnitt 1 ska innehålla ett par lesbiska tjejer som har sex. Han förklarar det som om det verkligen ska få publiken att spärra upp ögonen och fascineras. OJ! Personer av samma kön som har sex, vilken grej! Lägg ägg, din peabrain, du verkar se det som nånsorts hairraising freakshow! Det är sex, varken mer eller mindre. Tror knappast denna scen skulle lägga till något vettigt i grytan. Jaja. Efter pitchen går vi och sätter oss i restaurangen och ölar och jag snöar in på mina vilda idéer om en sorts ny svensk porrvåg som ska gå i spetsen för den sexuella revolutionen och omdefinera begreppet "porr", men ja, det säger ju sig självt, det är en annan historia, om ens det. Sen drar vi till Bolaget men jag och tommy nöjer oss med folkis. Utanför gallerian skymtar Tommy en neddekad B-kändis med kopplingar till Papi Raul (?). Sen sätter vi oss ute på Gärdet och känner hur ölens och historiens vingslag lyfter oss iväg. Här ute har det banne oss partajats och flummats runt rejält genom tiderna. Tyvärr blir det ett hetsölrace, prisutdelningen börjar snart så vi lär klämma i oss folkisen i lite obehagligt tempo. Vi missar början på filmquizen i restaurangen och sätter oss och lyssnar istället, köper mer bärs och känner oss lite på pickalurven. När priset delas ut skriker en kvasigubbe ur sig lite kvinnohat. Det blir tyst och obehagligt ett tag. Sen fortsätter det som vanligt. Precis som vanligt, alltså. Emma Gray Munthe och en annan kulturnisse kliver upp på scenen för att läsa upp vinnaren av publikens pris.

 
Samuel är frånvarande, han är och kollar på något ljud och klipp-relaterat med bla Johan Söderberg. Där skulle man vart nu, tänker jag och blundar och viker mig i en sorts sittande fosterställning. Tommy tänker likadant. Maniskt viskar jag namnet på vår film och gungar fram och tillbaka. Om denna stund hade pågått längre hade ångesttårarna varit ett faktum, men istället släpper de bomben mitt i plytet på oss. Vinnaren är... ... ... Titta, en skoptofil!!! Vi reser oss på svajjiga och lulliga ben och traskar bort till mikrofonen och priset. Folk tittar undrande på oss, vad har nu katten släpat in? Vi tar chockat emot priset, skakar hand med Emma. Sen blir det lite dimmigt. Antingen rycker vi åt oss micken eller så ber de oss om ett tal. Tommy inleder sluddrande med att tacka Sandviken för tristessen och ångesten som gjort våran film möjlig. Vi har haft turen att bo i en stad som gynnar kreativitet, då det ibland är enda alternativet för att orka härda ut. Jag tar micken och tackar publiken på något invecklat sätt och undrar hur kunde vi komma ända hit? Troligtvis hör inget hela vårt svammel, då volymen på alla fyllisar är öronbedövande. Emma ler och tar micken ifrån oss. Sen sätter vi oss, kramas lite med Jonathan. Men men, nu har vi annat att tänka på, nämligen vår hemresa. Tyvärr måste vi ju åka nu, det jävliga är att vi missar dunderfesten som börjar om ett tag. Vad göra? Samuel dyker upp och tillsammans bestämmer vi oss för att smita iväg och lämna en hord trånande filmkvinnor ensamma ikväll. Tough choice, men så blev det, i våran växande hybris är allt möjligt och vi blickar framåt. På tunnelbanan släpper Tommy ur sig en myriad av vindlande, labyrintiska tankar om filmsverige och vad framtiden har i sitt sköte. Vi knäpper mer folkbärs och skrattar, försöker greppa vad som hänt och spanar efter T-centralen. Tillslut inser vi att något inte stämmer. När vi kollar kartan ser vi att vi åkt...typ...12 stationer för långt. Va? Det var visst bara en 2-3 stationer mellan Gärdet och T-centralen, hur kunde vi missa? Jaja, skitsamma, nu gäller det bara att ta sig tillbaka innan vi missar våra tåg. Snabbt som sjutton lägger vi upp en plan B.

 
Med lite enkel matematik inser vi att vi är körda. Vi anländer till centralen och vi missar våra tåg med bara ett par minuter. Misär uppstår. Eller vänta här nu, vi kan ju alltid åka tillbaka till Gärdet, festen, musiken, kvinnorna... Men nej, nu skiter vi i allt och åker hem. Tommy är mest bestämd av oss. Ok, så får det bli. Istället för att pissa på förvaringsboxarna går vi på toa, så som man tydligen gör i Stockholm. Vi letar rätt på nya tåg till våra respektive städer. Klart. Vi kör en gruppkram utanför Burger King, sen splittar vi. Mitt tåg går såklart sist så jag tar en vegetarisk slemburgare och bidar min tid. Utanför tåget träffar jag en skön gubbe som spelar ståbas, han bjuder på cigaretter. Jag sätter mig i obokad biljett-vagnen. Folk tittar på diplomet och blomman som sticker upp ur min tygpåse, efter lite småprat berättar jag fylld av hybris vad som hänt. En överkulturell gubbe börjar prata David Lynch och Moderna Museet med mig, det är rätt kul, men något i hans blick gör mig obeskrivligt paranoid, svetten bryter fram, vad är nu detta? Konduktören går förbi mig. Som den idiot jag är ropar jag instinktivt till och får hans uppmärksamhet. Ja ja yes, en ungdom till Gävle. Då händer det. Mitt kort funkar inte, det är för dåligt och gammalt, ingen kontakt med banken. Nu känner jag mig inte så skön i truten längre.  Eh testa igen? Samma resultat. Nädu, gosse, du ska av. På Arlanda. Nu är goda råd dyra. Jag lyckas ynkligt förhandla mig till att jag ska av i Uppsala, där har jag i alla fall en tillflyktsort. Den onde mannen går med på det men säger att han håller koll på mig. Sen vid Arlanda kliver det på en massa folk och de vill ha min plats. Som en hemlöst djur lär jag ta min konstiga packning och hitta ett nytt hem. Kulturgubben glor lite mystiskt på mig. Jag vinglar genom vagnen med en avslagen folköl. Dörren till nästa vagn är låst, jag rycker ändå i den i någon minut, ända tills en kille jag satt bredvid påpekar att där kommer vi nog inte in. Då får jag syn på en kupè med fördragna gardiner. Perfekt gömställe, tänker jag och känner mig smart. Dörren rycks upp. Mina triumferande hjärna skrumpnar ihop till ett russin. Inne i hytten ligger en tjej och sover, hon vaknar hastigt. Oj. Men det är inte så illa, det är lugnt att komma in och sätta oss, för killen bakom mig är också på rymmen. Jag förklarar situationen otydligt, att nu jävlar är det dåliga tider. Svamlar om pederaster och sadistiska konduktörer, allt bara kraschar ihop i skallen på mig. Vi pratar vidare lite, märker plötsligt hur någon står i dörren. Det är han igen, konduktören. DU ska snart av, vi är i Uppsala nu, säger han och smyger iväg. Gulp. Jag är övervakad. Passar lite lätt och ledigt på att ta tjejens nummer, varför inte liksom?

 
I Uppsala är det natt och kallt. Lyckas med fejkade busvisslingar ta mig in till Anders och Tommy, de vet att jag kommer. Efter lite eftersnack och stigande trötthet är det sovdags. Jag hör säckpipor och ser en värld som brinner. Sen stannar jag i Uppsala ett par dagar, låter maskarna i min hjärna kräla färdigt.

 
Jojo, en mycket trevlig helg, med ett par taffliga missöden från vår sida dock. Hade vart kul att stanna längre, men det får bli en annan gång. Nästa år åker jag gärna dit igen, allt var överlag bra, stämningen, arrangemanget och så. Även om jag låtit negativ var det ändå kul att lyssna på vad som sades. Jag rekommenderar alltså Drömfabriken.

 
Ha det bra allihopa!
Mvh
Mika, Tommy och Samuel