Bessemerskolan - ett vidare val!

Bänken mellan de två lönnarna

Av Emelie Lundgren

Morgonsolen kastar ett gyllene sken över parken och framhäver trädens orangeröda löv. Luften är sådär krispig som den endast blir på hösten och kvinnans andetag kommer ut som moln av ånga. Hon går i rask takt, stressad för att hinna till sitt arbetsmöte i tid. Mellan två stora lönnar står en gammal parkbänk där en figur ligger hopkurad. Det är ett enda virrvarr av smutsiga och trasiga kläder, men under dem skymtar hon ett rufsigt hår och vita pustar av djupa andetag. Spritdoften ligger i luften när hon passerar och hon rynkar på näsan i avsky.

Jävla fyllo, tänker hon. De borde låsas in.

Hon passerar parkbänken och hinner till sitt möte som hon gör varje tisdag. Mannen på bänken glöms bort lika snabbt som hon rynkade på näsan.

Solen har stigit högre och värmt upp luften något. Andetagen från mannen på parkbänken kommer inte längre ut som ånga men det stoppar inte den gängliga tonårskillen från att märka honom. Uttråkat kastar han en fotboll upp och ner i handen medan han går. Han är på väg för att spela en match med sina vänner, så som han gör varje tisdag förmiddag. Han snubblar till och bollen missar hans hand den här gången. Med stora ögon ser han hur den rullar fram till parkbänken mellan de två lönnarna och stannar nedanför den fortfarande sovande mannen. Tonåringen viskar en rad svordomar innan han försiktigt går fram till bänken. Doften av svett blandad med alkohol blir nästan för stark för honom och han får kväljningar. Han sväljer motvilligt och tar snabbt upp bollen, innan han springer därifrån så fort han kan.

Vilken tur jag hade att han inte vaknade, tänker han med bultande hjärta. Han möter sina vänner och tänker inte mer på det.

Bo Larsson

Långsamt öppnar jag ögonen, det starka solljuset bländar mig och jag lägger armen över ansiktet. Det värker i kroppen från den hårda parkbänken men jag har sovit på bänkar så länge

nu att det har blivit en del av min morgonrutin. Stelt sätter jag mig upp och ser ut över parken med stora träd utspridda här och var. På senaste tiden har jag valt att sova på den här bänken mellan de två lönnarna. Det är oftast lite folk i den här delen av parken vilket passar mig bra eftersom jag föredrar lugn och ro. Jag tar den sista slurken ur flaskan och lägger den bland de andra tomma flaskorna i ICA-kassen.

Plötsligt fastnar andetaget i bröstet och jag stirrar i chock. En blond flicka som ser ut att vara i 5-års åldern springer och skuttar fram mellan träden. Det är inte hon, repeterar jag i huvudet men jag vill inte tro det. Om jag tänker logiskt så vet jag att det inte är möjligt, hon skulle vara ungefär 20 år idag. Sofia, min dotter. Minnen som jag försökt stoppa undan väller över mig och jag kan inte hindra det. Hon var ungefär lika gammal när hennes mamma tog henne med sig och jag aldrig fick se dem igen. Jag minns hur jag kramade om henne den dagen som jag gjorde varje morgon innan jag åkte till jobbet på Volvo. Hennes blonda hår var tovigt och hon hade mjölk på överläppen när hon log. Varje gång hon såg på mig leendes brukade jag tänka att det inte går att älska något lika mycket som jag älskar henne. När jag kom hem den kvällen var lägenheten dödstyst och för tom. Inga jackor i glada färger på krokarna vid dörren, inga skor liggandes huller om buller i hallen, inga färgpennor utspridda på köksbordet och ingen Sofia.

Någonsin igen.

Jag böjer mig ner nästan i panik efter en ny flaska att domna känslorna med, men jag avbryts av en ljus röst. ”Varför gråter du? Har du gjort illa dig?” Jag släpper flaskan och ser ner på flickan som jag såg tidigare. Hon ser på mig med stora undrande ögon. Försiktigt lyfter jag handen till kinderna och torkar bort de tårar som jag inte ens märkt falla från mina ögon.

”Det kan man säga… på insidan.” Jag gör rösten så mjuk jag kan och ger mig på ett halvt leende. Flickan rynkar på pannan.

”Hur gör man sig illa på insidan? Har du svalt pärlor? Mamma säger att man inte ska göra det för då får man ont i magen och magen är på insidan för det sa min fröken och min fröken har alltid rätt.” Flickan babblar på utan paus och jag kan inte låta bli att le på riktigt den här gången.

”Nej, jag har inte svalt pärlor. Det är så att jag saknar någon väldigt mycket, förstår du.” Jag ser på flickan och hon verkar faktiskt förstå.

”Jaha. Jag saknar pappa när han inte kan komma hem och natta mig på kvällen, då får jag också ont i magen.” Flickan tar upp en pinne som hon börjar pilla med och jag nickar. ”Träffa den du saknar då. Du är ju vuxen och kan göra som du vill.” Flickan säger den sista meningen lite surt och jag släpper ut en liten road frustning. Vi är tysta en stund, båda borta i sina egna tankar.

”Jag tror inte att jag törs.” Säger jag. Vad gör jag egentligen, tar jag råd från en 5 årig flicka?

”Vad är du rädd för? Du är ju ändå redan ledsen så det kan ju inte bli värre.” Innan jag hinner svara hör jag en man ropa förskräckt.

”Jonna! Du får inte springa iväg sådär!” Han kommer närmre och ser mig. Ögonen blir mörka och han går med bestämda steg fram till flickan, lyfter upp henne och går snabbt därifrån. Jag följer dem med blicken tills jag inte kan se dem mer.

Flickans ord det kan ju inte bli värre ekar i huvudet. Det är sant, jag är redan på botten. Oavsett om Sofia vill prata med mig eller ej så kan det inte bli värre än att inte veta och spendera dagarna ensam med en flaska. För ungefär ett år sedan lyckades jag spåra upp henne och få tag på hennes mobilnummer tack vare en bekant. Det har legat inlagt i den gamla knapptelefonen i väntan på att bli använt. Efter att ha samlat mod en stund sätter jag igång den gamla mobilen och slår in numret med darrande fingrar. Efter två signaler svarar någon.

”Hej, det är Sofia.” Hennes röst är klar och trevlig. Det tar en stund innan jag förmår mig att säga något.

”Hej… jag heter Bo…” Jag vet inte vad jag ska säga, hur skulle hon kunna vet vem jag är? Jag börjar tvivla på att detta var en så bra idé. Det är tyst en stund på andra sidan innan jag hör en snyftning.

”Pappa?”

~

Den lilla flickan blev bortburen i sin pappas famn, ända fram till den lilla glasskiosken. Hon var på väg dit som hon alltid var på tisdagar med sin pappa. Hon tänkte inte mer på mannen som luktat konstigt på bänken mellan de två lönnarna, men mannen kom att tänka på henne resten av hans liv. Det var hon som gav honom modet att ändra hans liv för alltid.