Bessemerskolan - ett vidare val!

Vitsippan


Träden sjöng i tystnaden. Deras nykläckta blad rasslade i vinden. Under hennes nakna fötter kände hon den fuktiga jorden. Den friska lukten och sången av fåglarna som kommit från sö-der. Vinden var kall, den bet i hennes hud. Framför henne låg en öppen glänta där solens strå-lar trängde igenom trädkronornas blad och föll som ett täcke över gräset. Där, mitt i gläntan, såg hon den. En ensam gestalt. Den övergivna vitsippan. Det var det första tecknet och hon visste det. Tiden stod stilla. Hon föll ner på knä framför blomman. Det knöt sig i magen när hon tänkte på vad den här oskyldiga växten skulle föra med sig. Hon kupade sina händer och smekte dess tunna, vita blad med sina svarta läderhandskar. Den var vacker, det var den. Tänk att något så vackert kunde vara början på något så hotfullt. Alla visste det. Våren var på väg. En tår föll ner längst hennes kind och lämnade en mörk fläck i den tillplattade jorden mellan hennes ben. Hon kände sig tom, tyngd av oro. Med våren kom döden. Värme och regn som spred sjukdomarna som strösslet på en kaka. Med några lätta rörelser knäckte hon den ensamma varelsens stam och la den i bröstfickan på sin rutiga skjorta.

Ett mörkt rum med en sprakande brasa. En heltäckningsmatta på golvet och höga bokhyllor som klättrade längs väggarna. I ljuset av ett lysande klot satt en man och skrev med snabba rörelser. Han var helt uppslukad av sitt arbete och ögonen flyttade sig fort över blocket som han hade framför sig. I fönstret stod en kvinna med håret kammat i en tight tofs. Hon bet på sina naglar och kastade korta blickar ut genom fönstret. Hennes oro hängde som ett tungt moln i rummet. “Tror du verkligen att de kommer att klara sig, de är bara barn.” Mannen lyfte blicken från det läderinbundna blocket och tittade på sin fru med en ängslig blick. El-dens sprakande var det enda som hördes i rummet. “Jag vet inte, jag kan inte lova något men vi har inget annat val.” Han drog handen över blockets framsida och sa med en låg ton “Vi kan bara ge dem vår kunskap och hoppas på det bästa. Det är kört för oss och det vet du”. Kvinnans blick slog ner i marken och hon slutade bita på sina naglar. Med släntrande steg gick hon fram till arbetsbänken där ett flertal böcker liknande det läderblock som mannen skrev i låg staplade i hög. Hon lyfte en av dem i ljuset av klotet och läste dess titel, “Naturens mediciner”. Hon öppnade den i mitten, några torkade blommor och en lång handskriven text i svart bläck fyllde uppslaget. Hon läste högt med en klar röst, “Humle - fungerar som lug-nande och sömngivande medel, finnes i lövskog, trivs bäst på sydvästra sluttningar och nära bebyggelse…” Rösten dog ut. De kollade en lång stund på varandra. Läste varandras tankar, bebyggelse, det var den sista platsen de ville att deras döttrar skulle leta på. Mannen tog ett

djupt andetag och suckade. “Janet, även om vi inte finns med dem så finns det andra, det kommer finnas andra, jag vägrar acceptera att det här ska bli slutet på mänskligheten, de är smarta, de kommer hitta lösningar. Hjälp mig skriva färdigt nu”.

Dörren öppnades med ett knarrande ljud och hon omfamnades av den kompakta värmen. En stickande doft från brasan blandade sig med den söta lukten av varm honung. “Cia, är det du?” frågade en svag röst inifrån stugan. Inget svar. Cia svarade inte, hon kunde inte. Hennes hals var fortfarande torr och ljudet hade fastnat i strupen. När hon klev in över tröskeln möt-tes hon av sin systers uppspärrade ögon. Hennes axlar sjönk när hon såg vem det var och hon återgick till sin symaskin. Nålen dunkade på det gråa filttyget som en tickande klocka. “Du kan väl i alla fall svara” muttrade hon surt. Cia gick med långsamma steg fram till det bräck-liga träbordet där hennes syster satt. Bordet vars ena ben lyste med sin frånvaro. Med sin högra hand grävde hon i bröstfickan och lät sedan den lilla blomman falla ner på bordsduken. Hennes syster stelnade till. Cia såg hur hennes pupiller förstorades tills hennes gröna iris blev svarta. Blicken var skarp. De senaste åren hade satt sina spår. Hennes lillasyster hade vuxit. Hennes kropp hade blivit kurvigare och den beiga klänningen satt lite tightare över bröstet. Hennes smala ansikte hade mörka ringar under ögonen och gropar i kinderna. Hon var inget barn längre, hon var en ung kvinna. De stirrade på vitsippan. Cia visste att hon visste. De visste båda två och hade egentligen redan vetat. De behövde inte säga något men båda frå-gade sig samma sak: hur skulle de kunna överleva ännu en vår?

Solen spred sitt varma ljus över köksön och från en TV hördes nyhetsreporterns starka röst. Kaffemaskinen fräste till och pyste vattenånga. Mannen stod lutad mot bordskanten med kor-sade benen. I handen höll han en rykande kopp som han smuttade på med jämna mellanrum. Hans blick var fäst på tv skärmen och han var iklädd en ljusblå läkarrock. Bröstet pryddes av en namnbricka och håret var ruffsigt efter ännu en sömnlös natt. “Här har ni matlådorna, det finns både lunch och middag, vi kommer komma hem sent ikväll så se till att gå och lägga er i tid!” Kvinnan rörde om i kylskåpet samtidigt som hon vinkade åt flickorna att komma och titta. Hon pussade dem på pannan och drog på sig ett par vita plasthandskar. “Tom” hon vände sig mot mannen, rösten var skarp och kort. Kvinnan hade en likadan rock som mannen men hennes var snäppet kortare. Under kappan hade hon ett par vita, vida byxor och på föt-terna ett par fläckiga lite uppskrapade sneakers. Det hade varken funnits tid eller pengar att byta till sig ett par nya den senaste månaden. Hon skämdes över hur hon såg ut men hade vik-tigare saker att tänka på. Sen ransoneringen hade många fått gå med trasiga skor och vissa

även med trasor till kläder. Folk började byta med varandra, en jacka mot en bok, en mössa mot en hink, den nya verkligheten påminde om det gamla jägarsamhället.

Cia stirrade på den dammiga bokhyllan som fylldes av de läderinbundna instruktionsböck-erna. Där fanns även en röd bok med en liten flicka på omslaget, en bok som levt i mer än fyra sekel. Titeln löd “Rödluvan” och författaren var Charles Perraults. I hörnet kunde man avläsa att den publicerades redan på sjutton hundra talet. Boken om flickan som plikttroget litar på sina medmänniskor och som slutligen åts upp tillsammans med sin farmor av en ond varg. Systrarnas enda verklighetsflykt var denna roman som deras mamma brukade läsa för dem som små. Cia hade tappat räkningen på alla gånger de hade legat där i föräldrarnas säng med de soldrivna lyktorna i taket och lutat sina små huvuden mot hennes varma bröst. Hur de lyssnat på hennes klara och vibrerande röst. Det var alltid den sagan de läste. När Cia hade frågat om de kanske kunde läsa en annan bok hade mamman svarat kort och vasst att det var viktigt att de läste just den, att det var “en klassiker” och “allmänbildning”. Cia hade inte rik-tigt förstått innebörden och förvånades mest över hennes sträva ton. Hennes mamma som all-tid var den som pratade sansat och la stor vikt vid systrarnas åsikter visade nu upp en ny sida. Där och då hade hon dragit slutsatsen att boken måste legat hennes mamma väldigt nära om hjärtat och att det var för hennes skull de läste den. På senare år hade hon insett att det inte var som hon trott. Att Rödluvan var ett av många sätt som deras föräldrar krampaktigt för-sökte inskjuta någon slags misstänksamhet mot främlingar i dem, med målet nära gränsen till xenofobi. Den oskyldiga och naiva rödluvan som litar fullt ut på sin omgivning speglade dem, systrarna. Den sluga och ondskefulla vargen speglade deras omgivning, samhällets medborgare. Mamman försökte obemärkt och transparent införa en främlingsfientlighet i sina barn i hopp om att det skulle öka chanserna för deras överlevnad.

Flickan dinglade med benen i luften, fötterna nådde inte ner i marken. Hon var klädd i en grå kappa och runt halsen bar hon en roströd halsduk. Hennes händer låg stilla i knät, de stickade handskarna var för stora och tummarna pekade i en märklig riktning. Bredvid henne satt den äldre flickan i en likadan grådaskig kappa. Hennes lockiga hår hölls tillbaka av en virkad mössa som glidit ner lite över ögonen. Båda två satt tysta bredvid varandra och rycktes med i tågets rörelser. Deras föräldrar stod framför dem och krängde sig fast i metallstängerna i ta-ket. De gula plastsätena gapade tomma och endast susandet från fartvinden hördes. Längre bort i vagnen satt en äldre man. Han var mager och satt ihopsjunken på det kalla plastsätet. Han hade ett glest skägg och hans hjässa blänkte där håret redan hade tagit farväl. Mannen ryckte till med huvudet, sökte efter en plats att vila det emot. Hans ögon var slutna och ur

munnen rann en smal remsa saliv. Han väcktes ur sin sömn av en harkling. Harklingarna gick över till ett kraftigt hostande. Den tunna kroppen skälvde av ansträngning. Omgivningen spände sig. Kvinnan som suttit snett emot mannen reste sig upp trots tågets krängningar och tog sig fort därifrån. Hon tryckte en lavendelblå skarf över sin mun och ögonen lyste av de-speration. Mannen fortsatte att rossla, han var vikt på mitten och höll sig för både mage och mun. Kvinnan rusade förbi familjen vidare i nästa vagn. Flickorna stirrade skräckslaget på mannens darrande kropp. “Mamma, jag tror att gubben behöver hjälp”. Janet slängde en be-svärad blick över axeln. “Det är nog bra om vi går till nästa vagn flickor.” Föräldrarna föste de oförstående barnen framför sig. “Men ni är ju läkare…” flickan med de för stora vantarna blev avbruten av sin pappa som nu hade tagit ett hårt tag om deras axlar. “Vissa sjukdomar går inte längre att bota”.

Tre snabba slag mot dörren. Tystnad. Flickorna kollade på varandra. Inbillade de sig? I fem år hade de inte träffat någon annan levande människa. Tre slag till. Cia tog några snabba steg mot dörren, grep tag om geväret som hängde bredvid, laddade om och riktade det mot knack-ningarna. “Vem där?” Hon försökte låta stark men rösten svek henne. Tystnad. “Jag är frisk, jag lovar, jag har kommit för att hjälpa er.” En kvinnas röst, sträv som sandpapper. Hennes systers blick borrade in i henne, bad om att hon skulle låta bli. Där syntes en oro som funnits så pass länge att den slagit rot där inne. En ständig rädsla som numera var en del av henne. Cia förstod henne men hon var trött. Trött på att gömma sig. Hon ville veta mer om den här kvinnan. Även om hon kunde bli deras undergång. Så hon la allt som Rödluvan lärt dem om främlingar åt sidan och tryckte ner handtaget.

De satt emot varandra. “Din tur”. Hon flinade åt sin systers uppspärrade ögon och sneda le-ende. I ljuset från den flammande brasan lystes hennes ivriga men också lite nervösa ansikte upp. Flickans blick flackade över rummet som om hon försäkrade sig om att ingen var där. “Kom igen, säg det då”. Det var sent och mörkret tryckte utanför fönstret. Kunskapen om att de gjorde något förbjudet fick det att pirra i hennes mage. De skulle sovit för länge sen men sen hade hennes syster kommit på att de skulle leka en lek hon sett de äldre barnen köra på skolan. En skulle fråga och en skulle svara. Man fick välja att säga sanningen eller gör en ut-maning. Hon andades in, sträckte på sig och samlade mod. “Säg din största rädsla!” hon spot-tade ut orden som om de brändes i munnen. Båda tystnade. De visste inte mycket om världen utanför eller farorna som lurade. I deras huvuden gick allt att lösa. Hade hon inte hört att man förr i tiden varit rädd att jorden skulle gå under, att människornas egna utsläpp skulle få pla-neten att förstöra sig själv, hade hon inte blivit lite rädd när hon hörde det… Men det var ju

för länge sedan. Innan man visste bättre, innan man kunde dammsuga upp koldioxiden. Hon skrattade nästan till. Tänk att man varit rädd för det. Hon hade hört att det fanns sjukdomar också. Cancer som man inte såg förrän det var för sent. Tumörer som växte och tog männi-skors liv. Läskigt om det blev så. Men hur skulle det gå till? Man såg ju cancern innan den ens börjat växa. Sen kom hon att tänka på något hon sett på nyheterna. Att det skulle komma en tid när sjukdomarna skulle ta över. När det blev varmare. Regnet och grönskan skulle föra med sig olika virus. Maten och dricksvattnet skulle förorenas. Sjukdomarna skulle spridas så snabbt att ingen skulle komma undan. En tid där vanliga virus skulle döda. Botemedel som innan fungerat skulle bli så överanvända att de skulle sluta fungera. Ett problem man sett komma i åratal. Människornas egna girighet skulle bli deras slut. Vad var det de kallade den tiden. Den som var på väg och som skulle komma tillbaks varje år. “Våren” svarade hon sin syster.

Dörren gled upp med sitt bekanta knarrande ljud och framför henne stod en kortväxt äldre dam. Kvinnan hade ett magert ansikte med insjunkna kinder och smala, isblå ögon. Hennes hår var mjölkvitt och låg stilla över hennes tunna axlar. Hennes närvaro spred ett lugn i rum-met och Cia såg henne inte längre som ett hot. Hennes syster satt däremot fortfarande tyst på sin vingliga pall och granskade kvinnan med en skarp blick. Den ynkliga människan steg nu in över tröskeln. Hon bar en lång vit kappa i samma färg som hennes hår. Hennes rygg var böjd av hennes ålder som om hon gick bärandes på livets alla bördor. Golvet knarrade under henne trots hennes tunna kropp. Med lätta steg kollade hon sig omkring i den lilla stugan. “Vem är du?” Hennes systers röst lät vass och hon hade rest sig från stolen som för att mar-kera sin misstro. Cia noterade hur hennes syster förändrats av åren i skogen. Det slog henne hur fort den öppenhet och värme som funnits innan allt började hade förvandlats till en bävan inför alla de möjliga hot de mötte. Hon visste att det inte bara var hennes syster som föränd-rats, hela mänskligheten, de levde i en annan verklighet. Rädslan hade gjort människorna till rovdjur som impulsivt röt åt sin omgivning. Rovdjur som ständigt letade efter nya byten, nya offer att straffa för sin egen överlevnad. Rädslan hade vänt människorna mot varandra.

Bilen svävade tyngdlöst fram över marken, gungande i takt med markens förhöjningar. Det var knäpptyst förutom ett lätt surrande ljud från motorn. Bilen som de hade lånat från sjukhu-set var av den nyaste modellen. Den hade kommit till marknaden precis innan sjukdomarna bröt ut, innan samhället stängde ner. Utanför såg man den mörka himlen genom takfönstret. Mannen i passagerarsätet hostade i en vit servett, han tittade på den röda fläck som färgat tyg-

biten i hans hand. Hans blick mötte kvinnans och dröjde kvar. Det bekräftade bara deras pla-ner ännu mer. Detta var det enda rätta. Kvinnan som körde bilen kollade snabbt i backspegeln på flickorna och log ett fast leende. “Nu är vi snart framme”. Flickorna satt med nedsjunkna axlar och stirrade oroligt ut ur fönstret. I deras huvuden snurrade frågorna, “vart var de på väg?” och “vad hade hänt med deras pappa?”. Cia förstod att något var fel, riktigt fel. Hon var inte fyllt tolv än men hon kände av sina föräldrars rädsla och visste att något dåligt skulle ske. Hon hade en klump i magen, tung som en sten. Sen skolan stängt ner hade de spenderat mycket tid i hemmet. En dag när föräldrarna var på jobbet hade hon gått in på sin pappas kontor. Där bland alla sjukhusjournaler och tidskrifter hade hon fastnat för en artikel. En av få artiklar som fortfarande sändes till allmänheten sen samhället slagit igen. “Resistansen är bortom all räddning - sjuka svävar i läkarnas händer”. Cia förstod inte mycket av innehållet men förstod att hennes föräldrar hade en plikt att följa. Deras läkarkunskaper skulle vara högt efterfrågade och deras plikt till arbetet skulle överväga allt annat. Hon fylldes av stolthet men också vanmakt, maktlöshet för det som väntade.

Kvinnan tog ett djupt andetag och axlarna sjönk. Hennes röst var hög och tydlig, det var en robust röst som inte matchade med hennes tunna figur. “Jag kommer från en forskningsan-läggning, inte långt härifrån”, hon viftade med handen som om det var precis utanför. “Vi är flera, vi är många, friska allihopa”. Hennes isblå ögon glittrade när hon sa det. “Vi jobbar i team, forskning, försöker hitta nya alternativ, vi tror vi är något på spåren, en ny sorts antibi-otika!” Hon lät upphetsad och andades fort mellan meningarna. Kappan fladdrade kring hen-nes ben när hon närmade sig systrarna. Cia backade några steg och kvinnan stannade till. Hon tystnade och hennes blick föll på marken. “Jag förstår att ni är rädda, jag är bara så glad att jag hittat några överlevare, vi såg att det fanns liv här på värmekameran men jag kunde inte tro att det var sant, jag har kommit för att erbjuda er en plats på anläggningen”. Tystnad. “Ni får utbildning och placeras ut i team, tillsammans kan vi hitta ett nya botemedel, nya vägar att förhindra sjukdomarna”. Systrarna utbytte blickar. De visste att de inte hade mycket val men kunde de verkligen lita på den här kvinnan? Sen såg de vitsippan på bordet. De blev påminda om deras utsatthet och den svåra tid som väntade.

De satt ner på huk framför dem. Kvinnan vars käkar var spända och mannen som svalde för att hindra gråten i halsen. Flickorna stod med armarna längst sidorna och tårar som rann längst kinderna. Ingen sa något. Det fanns inga ord som kunde beskriva känslan. Det knar-rande golvet lättade när mannen sakta reste sig upp. De hade precis gjort det tyngsta beslutet i

deras liv. Beslutet att överge sina barn. För de var inte mer än barn. Barn som nu skulle be-höva växa upp så fort som möjligt. Det fanns inget som de kunde säga för att få dem att för-stå. För att lätta på skulden som föräldrarna kände. Skulden av att ha misslyckas med den enda uppgift de hade som föräldrar, att skydda det som betydde mest. De backade sakta ut. Två magneter som drogs ifrån varandra. De fick ta i för att stå emot dragningskraften, kraften att slå armarna om dem, krama dem och pussa dem som de alltid brukat göra, om så för en sista gång. Inte ens nu kunde de göra det. Kroppskontakt var förbjudet. Det sista de ville var att lämna dem med det som dem försökte skydda dem ifrån. Viruset. Den enkla sjukdomen som kunde bli deras död. Den som var på väg att ta deras pappa. De backade ut. Släppte inte blicken från deras barn. Flickorna rörde sig inte, sa inget. De borde inte ha gjort det men de förstod. Det här var sista gången de skulle se sina föräldrar. Nu var det upp till dem att klara sig själva. Isolera sig och skydda sig mot det som människokroppen inte längre klarade av.

En kort nick sen var det klart. De tog inte lång tid att samla ihop de ägodelar som de hade kvar. Sen var de på väg. Vad som väntade visste de inte men en sak var säker och det var att det fanns hopp, något som de länge hade saknat. Kvar på bordet låg en ensam gestalt. En blomma vars vita blad blivit bruna i kanterna och som nu tryckte sig mot den vita bordsdu-ken. En vissen blomma, tom på livslust. Den som såg så oskyldig ut men vars budskap var livshotande. Våren var på väg. Men denna gång kanske det skulle bli annorlunda. Denna gång skulle blomman bli besegrad. Den som låg stilla kvar. Orörlig och försvarslös låg den platt på det trebenta bordet när stugans dörr slogs igen för en sista gång. En ensam vitsippa.