Bessemerskolan - ett vidare val!

Ett sista hejdå


Läget var kaotiskt. Varje dag sa hon hejdå till sina barn med hjärtat alldeles uppskrämt. Rädd att det skulle hända dem något, men också lika rädd att det skulle hända henne själv något. Som apotekare var det hennes uppgift att hjälpa andra, göra så att andra känner sig bättre, både psykiskt och fysiskt. Just denna period var svår, en period som hon aldrig trodde att hon skulle få uppleva, inte ens i fantasin. Den enda kvarvarande gläntan av hopp som hon kämpade för att behålla, verkade resten av världen ha gett upp på.

När en man kom in helt oskyddat och berättade att han hade fångat upp viruset, som att det var någonting att vara stolt över, blev hon helt hysterisk. Hur kunde man som människa vara så respektlös och egoistisk? Hennes tankar började sedan den minuten ta henne långa vägar. Hon som hade spenderat långa dagar utan att vila, på sitt jobb, för att hjälpa andra, vad skulle hon göra nu? Skulle hon ta sig hem och utesluta att hon eventuellt blivit smittad? Tänk om hon ändå blev det? Då riskerar hon ju att smitta sina barn och att bli anledningen till att någon av barnen mister sitt liv. Hennes tankar dödade henne.

Hennes liv förändrades i alla fall så mycket på så kort tid. På grund av vad? Fruktansvärt att ett litet virus och själviska människor kunde göra så mycket. Dagarna började bli ljusare och längre. Fåglarnas kvitter började ta sig in i alla hus. De första blommorna började dekorera alla gräsmattor, vita, lila, gula och några vackra röda, som man helst inte skulle plocka, för de var ju ändå så få. Ni vet alla dessa känslor man väntar på hela vintern? Ja, det är de känslorna jag pratar om. Det var dock någonting som saknades. Någonting essentiellt för att man ska kunna känna att favoritårstiden äntligen är tillbaka. Var det barnens skrik och lek utomhus? Kunde det vara de proppfulla gatorna med människor? Var det någonting mer psykiskt? Ja, det kunde ju också handla om eftersaknad av något mer känslomässigt, men spelade allt det där någon roll längre?

Instängd i ett litet rum, kopplad till andningsmaskin, genomskådade hon ändå våren genom ett fönster. Genom fönstret genomskådade hon den tomma gatan nedanför och de färgglada blommorna som stack upp ur marken från de enstaka gräsplättarna. Just den här våren,

spelade inte så stor roll för henne som varje vår gjorde, för det enda som spelade roll nu var ifall hon någonsin skulle få krama om sina barn igen.

Dock var det ändå riktigt svårt att höra fåglarnas kvitter genom ett stängt rum och ännu svårare att se de första blommorna utan att kunna röra vid de. När hon kände av sina sista andetag, bad hon sjuksköterskan ringa upp hennes barn som med sorgsna ögon berättade hur saknad hon var i hemmet. Hon var inte så rädd för döden som hon tidigare trodde att hon var. Det hon insåg var att det enda hon var rädd för var ett sista hejdå, ett sista hejdå till de hon älskat mest i livet. Det sista hejdå: et kom dock inte, för synd nog slöts hennes ögon innan hon hann säga det…